Psyket tur och retur

Jag tänker inte ens försöka be om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande den senaste tiden. Jag har inga ursäkter eller förklaringar.

Därför fortsätter jag som om ingenting har hänt.

Jag tänkte istället förklara min rubrik för dagen. Det är precis så det känns. Som om jag har varit på psyket tur och retur. Eller att jag fortfarande är kvar kanske... Beror på hur man väljer att se på saken.

Jag är hemma från jobbet denna veckan. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte vistas där så länge kärringen är kvar. Det är skitjobbigt.

I söndags kväll låg jag och våndades över om jag skulle vara hemma eller gå till jobbet. Jag kände verkligen hur illamående jag blev av tanken över att gå till jobbet. Jag kunde knappt sova, och om jag ens fick ihop kanske 2 timmars sammanlagd sömn natten mellan söndag och måndag är jag glad. Jag ringde och sjukanmälde mig på måndagsmorgonen. Sen va det lugnt ett tag. Jag slapp ju ta kontakt med jobbet mer på 2 dagar. Men så idag var jag tillbaka där igen. Jag va tvungen att kontakta jobbet, jag kände att när jag ändå har tagit en karensdag kan jag lika gärna vara hemma som imorgon oxå. Skulle bara jobba måndag, tisdag och torsdag denna veckan. Men som sagt, idag skulle jag ta kontakt igen. Jag har ingen aning om vem som jobbar idag och ville inte chansa att ringa jobbet ifall kärringen skulle svara. Så jag chansade och sms:ade en kollega istället. Hon jobbade och tyckte det va synd att jag va hemma för hon behövde mitt stöd. Jag känner mig så himla elak och dum mot min kollega. Hon har det lika jobbigt som jag med vår arbetssituation och jag vet ju att jag verkligen hade velat ha hennes stöd om hon hade varit hemma och jag hade jobbat. Men jag klarar inte av det. Jag klarar inte att gå till jobbet. Jag behöver ett break genom att vara hemma den här veckan. Förhoppningsvis kommer surkärringen att bli förflyttad snart. Jag vet inte vad jag gör annars.

Något mer som känns oerhört jobbigt är att mitt i denna röra med jobbet så kommer Johan i kläm. Det känns som att han blir lidande av mitt mående och det är inte bra. Samtidigt är jag oerhört tacksam och glad över att jag har honom för annars vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade förmodligen bara legat här hemma totalt överkörd och apatisk att inte kunna göra något överhuvudtaget. Nu kan jag ju åtminstone fortfarande ta för mig saker och ting tack vare min glädje över att få uppleva äkta kärlek.

Nåja, jag ska väl sluta att tjata och älta detta nu. Snart kommer min älskling hem från jobbet så då slipper jag ligga här ensam iallafall.

Adios!